Medfött motorcykelintresse?

Jag heter Sture Andersson och var med när Västerås MK (Hammarby MK) startade
än gång i tiden. För att ge något åt eftervärlden, vill jag berätta mina helt personliga
minnen om mina kontakter med MC-sporten och motorcykelåkandet inom bekant-
skapskretsen. Vi tar det från början...1796 flyttade Christian Hanning från Järfälla
( född 1748)till Lydinge, Österrunda (Fjärdhundra)…och på den vägen är det!
Så småningom kom familjen att bo i Sala. Nu är det inte meningen att plåga er med
mina släktforskarmeriter, så vi går raskt vidare.
  1925 köpte min farbror Helmer sin första motorcykel, en Colibri  125cc med
”snarkventil” och när han konfirmerats  fortsatte det med Humber 500 cc med
remdrift och gjorde bygdens vägar osäkra. Sen fortsatte det med NSU, FN, Caltorp,
Norton, Excelsior, Rex, HD och några fler. Helmer tävlade på jordbana
(dåtidens Speedway), isbana och landsväg. Och sålde ett tag FN m.fl.
Min far Erik låg lite efter men nötte ut en Excelsior med sidvagn och av Helmer ärvd Norton
(sent 30-tal) I slutet av 40-talet följde jag med pappa och fick se Scramble/motocross på
Afterskansarna i Sala.
Aktörer på den tiden var bl.a. Getingen Andersson, Helge Brinkeback, Kuno Johansson och Salastjärnorna Ove Lundell och Bengt Johansson. Men behållningen av en sådan utflykt var varm korv och  dricka, i stället för att se skitiga motorcykelåkare
  Jag har alltid tyckt att publiken klätt sig konstigt och framför allt inte praktiskt när dom är ute för att se på cross. Det gällde även på den tiden då min far och alla andra gubbar var klädda i så kallat Gandiskynke, en ljus överrock och svart eller grå hatt med upprullat brätte och på fötterna vanliga lågskor. Det var inte lätt att hitta på den man sökte, det var som att söka i en pingvinflock (med omvända färger). Det bästa var , om farsan hittade någon kompis och fick ett par ”huttar”. Då gick det mycket bättre att tigga åt sig en glass.
I modern tid, d.v.s. när jag åkte på crosstävlingar under 50-60 talet, såg man ofta tjejer gå omkring i högklackade skor och killar i promenadskor, trampande i leran till fotknölarna.
Men vi lär nog oss aldrig.
  När jag var en grabb på 8-10 år så var Ove Lundell på gång med en begynnande MC-karriär. När vi körde Cykel-cross så ville jag gärna ”vara” Ove eller Varg Olle. Ove Lundell och Bengt Johansson hade just importerat var sin ny Speedway-cykel, en blå med bensin direkt i ramröret, det var en riktig höjdare om man fick vara med och hålla i cykeln någon gång.
  Verner Jarlebo var en annan idol trots att jag inte hade sett honom någon gång. Denne Jarlebo omkom i en MC-olycka på väg till Västerås från Sala för att delta i Novemberkåsan 1947.
Det första minnet av att jag beundrade en motorcykel var när jag fick se Mats Olsson på vad jag länge trodde var en Caltorp, men det var en Ragne, berättade Mats på senare tid. En 4-takt med härligt ljud
  På Silvervallen i Sala kördes det Speedway och Isracing. För att komma in gratis så sålde jag program, men med ganska dåligt resultat, jag var mer intresserad av att titta i stället för att sälja.
Isracing var mysigt med elbelysning, mycket folk och varm korvdoft blandat med metanoldoft. Stjärnor på den tiden var Tord Larsson och bröderna Eskil och Bertil Carlsson. Det var Japmotorer som gällde samt en och annan SRM. Det här var omkr. 1948-1951 och då hade ännu inte Lennart Carlström Västerås blivit kändis i Sala.
Speedway var stor på den tiden. Ett uppdämt behov efter kriget resulterade i stora publiksiffror, så och kring Silvervallens löparbana. Sporten hade STOR stjärna i Varg-Olle Nygren, och som man då tyckte,
”i klass med ” vår egen Ove Lundell. När dom två tampades med övriga stjärnor som Bosse Andersson, Bertil ”Getingen” Andersson, ”Kumla –Fransson och Salas Bengt Johansson var det hög stämning. Jag minns att tjejerna gapade efter Bosse Andersson som var ung och snygg. Själv förstod jag inte det där, utan tyckte enbart dom var larviga.
Sala hade också en annan stor Speedway-stjärna i Göran ”Sala” Norlén, men jag tror inte han var igång på min tid.
  Familjen flyttade till Fagersta 1951. En plats som inte var/är särskilt trivsam. Någon motorsport fans
inte där, men dock i Norberg. Knutte-tiden hade kommit, och jag började beundra dom engelska två-cylindriga järnen och lyssnade gärna till snacket mellan knuttarna, om vem som hade bästa tiden mellan Fagersta och Norberg. En riktig höjdare var det när farsan fick besök av en Salakompis på Triumph Trophy och jag fick åka med några varv. Sen dess är jag ”såld” på Trophy.
  Min far blev sjuk och hamnade så småningom på lasarettet i Västerås, det så ut att bli långvarigt så mor beslutade att vi skulle flytta efter till Västerås för att få närmare att besöka min far.
Det blev Tomtebovägen 16 på Hammarby den första tiden i Västerås. Nu hade jag slutat folkskolan (1952) så det var jobb som gällde. Jag trodde att det skulle bli några dagar att acklimatisera sej, men inte, morsan hade redan sett en annons om springgrabbsjobb, så det blev att knega direkt, hos Bröd. Larsson Järnhandel på Stora gatan ( där Tulins Kläder ligger idag)
  Tomtebovägen var utfartsvägen till Garp-Råby motocrossbana, så en vacker dag när det strömmade folk förbi för att se motocross, hakade jag på, och fick då se min första crosstävling i Västerås.
Den tävlingen var, för ovanligheten en torr och dammig tillställning, men ändå skitigt på baksidan.
Minns att Gunnar Carlström deltog, för där jag stod så stannade han och ta sig en dricka och torkade svetten ur pannan. Någon i omgivningen talade om för mig att han var bror till den ”store Lennart Carlström”. Tydligen gick det inte så fort för han fortsatte löpet och kom skapligt till i prislistan.
Jag tror att varvräkningen måste haft vissa problem.
  Min jobbarkompis Henry åkte Huskvarna ”svartmyran”och klädd som sig bör på den tiden, i skinnjacka och basker på skallen. Av honom fick jag lära mig vad crosstjärnorna heter, Kuno Johansson, Kalle ”Sörping” Karlsson, Spicky Svensson, Erik ”Långasjö” Eriksson och Hasse Danielsson. Hammarby MK var också nytt för mej och jag fick jag höra vilka som var Västerås crossåkare.
Det var också Knuttetider, och det var med stor beundran man kollade på motorcykelparkeringen utanför stans biografer.
På järnhandeln lyckades jag tjata åt mig en moppemotor till schascykeln, en AGB, som tyvärr var bara hälften så stark som t.ex. en Viktoria påhäng. Den lyckades jag snart nöta ut med spiklådor och cementsäckar på packhållaren o full gas. Det var något nytt med moped och stora lyckan var när jag, för en 5-a, fick låna en Fram av Olle Åkerström, som var springgrabb på EPA i grannhuset och dra runt i stan en hel dag. Det var första gången jag kom så långt som upp till Haga.
Farsan köpte en cykel med moppemotor under tramppartiet, med rulle som drev mot bakhjulet (någon tysk motor). Ingen tuff sak att hänga med dom andra grabbarna.
  Jag hade inte bott på Tomtebovägen länge förrän jag lärde känna Hasse Norén och vi började umgås, och med honom så följde bekantskapen och mångårig  vänskap med ett trevligt gäng.
Förutom Hasse så blev det Janne (Janta ) Åhlund, Tony Falk, Lennart och Gunnar Norén (kusiner med Hasse) och Lasse Sjökvist. Motorcyklar blev en stor del i dagliga snacket.
Detta berodde på att Lennart åkte Husqvarna Silverpil och tävlade för Göta MS i Enköping.
  När Lennart skulle ut på tävlingar fick han hjälp av Berndt Envall, som är halvbror till Hasse,
Berndt var/är motorkunnig och hade åkt Svart Douglas MK III 350 med boxermotor en gång i tiden.
Berndt hade en WV-buss som transporterade Silverpilen och ”fansen” till div. tävlingar.
Här gällde det att hänga på för att komma ut och få se några tävlingar.
   På tal om Berndt Envall och Douglas, sant eller ej, så var det så att Berndt bjöd Hebbe (Herbert, Hasses pappa) på en åktur för att visa upp resurserna. Berndt drog iväg och kom snart upp i fart runt 100-120 för att imponera och skrämma upp Hebbe. Men när det gick som fortast knackade Hebbe på Berndts rygg och funderade om han inte skulle lägga i 4-an snart. ( Alla som kände Hebbe vet hur han kunde vara, en retsam gubbe)
  Lennart och Gunnar bodde på Köpingsvägen 25 och hade garage i källarvåningen.
Det visade sig ligga strategiskt till, för här blev det en riktig samlingsplats för motorfans, Västeråsare och förbipasserande.
Lennart hade blivit bekant med stans MC-åkare och här dyker nya namn upp t.ex. Bengt Dahlberg, ”Skytte-Kalle” Larsson, ”Galento” Söderholm. Arne Eriksson, Nisse Barklund, Leif Lindström, Lennart ”Malajen” Larsson, Stig Holmberg, mfl.
  Det var nu som tankarna om egen motorcykel började spira så smått, men jag var runt 17 år då och tyckte att det var lika bra att vänta till 18 år och ta bilkörkort direkt. Lennart och jag är lika gamla,
Gunnar ett år yngre, Janta ett år äldre, Hasse två år yngre och Lasse tre år yngre. (på den tiden)
Tony Falk var en udda fågel i det gänget, han var inte motorintresserad,
(konstigt med den omgivningen) Men han åkte moppe, en Kreidler.
  På tal om moppe, så hade Hasse en ”Viktoria påhäng” 50cc och 0,8 hästar.
Vi tyckte det var en vass rackare och som Hasse försökte plåga livet ur, bla. Genom att,
på grusplan i gatukorsningen, med en fot i backen och full gas lät cykeln sladda runt varv
efter varv, till grannarnas  stora förtvivlan. Den hördes rätt bra.
Hasse kom senare att skaffa sig en 125-a, Straconizc-CZ ( jag tror det stavas så) och då blev det åka av. Bla. Så gjorde Hasse och Lennart en resa till Funäsdalen på ”Stracken” och Silverpilen.
Det var en MHF-träff på KFUM , med dåvarande speedwaystjärnan Lasse Pettersson och Anders Tunborg som ledare. Men det får nog Hasse och Lennart berätta själva om.
  En resa jag inte glömmer. Var när Lennart skulle tävla i cross, i Gävle på Valbobanan 1956. Om det var Lennarts första crosstävling vet jag ej. Berndt Envall höll med skjuts i WV- bussen, utan fönster och osynkad låda. Lite nybörjartag var det nog, nervöst med packningen och avfärd kl. 04.00 med Silverpilen inklämd med alla grejer som behövdes. Förutom Lennart bredvid Berndt så var det bäddat för mej, Hasse, Gunnar, Lasse och Janta. Snacka om trångt!
Det blev inte så mycket sova för bussen gick inte särskilt tyst. Så småningom kommer vi fram, och i mycket god tid, strax efter kl. 06.00. Tyst och öde innan funktionärerna anländer. Det var min första kontakt med motocrossens insida, och fick se många crossåkare som kom att dyka upp senare, bla. Bill Nilsson, ”Storken” Lundin, Karl-Ingemar Larsson, Sivert Eriksson, Ted Lindskog och Lennart Lindell.
Hur det gick för Lennart kommer jag inte ihåg, men jag har kort kvar med Lennart som Nr 17. Vi var inte dom första därifrån heller, så den dagen blev lång innan vi ”dundrade” in på
Tomtebovägen igen.
Samma år blev det en liknande resa, denna gången till Hallstavik. Och nu var man tänd på sporten.
  På våren 1956 köpte min far en skooter, Lamretta. Det var ju inte det häftigaste man sett,
men bättre än moppe. Den var grön och gick rätt skapligt, lyckades pressa upp den i runt 70 knyck på Stohagsvägen (med lite hjälp av nedförsbacken) Förmodligen var det bara en 125-a. Jag plockade isär cylindern för att sota göra rent, men det gjorde inget underverk.
Jag fick inte köra, men tyckte om att fixa till den och köpte kromade lister och navkapslar och höll putsen uppe. Det var min Far som skulle ha den för att se sig omkring, men han var rätt krasslig så det blev inte så mycket kört för honom, tyvärr.
Jag kunde förståss inte hålla mig från provkörning, så det blev några repor på gatan och i bästa fall runt kvarteret Men en dag flög f-n i mig och det blev en längre tur, ut på Råbyvägen mot Garp-Råby crossbana och vidare förbi mot Fredriksberg och sen vänster så jag kom förbi Hälleborg
och vidare på Skälbyvägen och Skälby Gård sen ut på Köpingsvägen, så raka vägen hem efter Köpingsvägen. Men nu ”sket det sig” trodde jag , för mitt emot Sjöhagen (restaurangen) var det en poliskontroll.
Hjärtat for upp i halsen eller kanske ända upp i huvudet som det kändes. Jag såg mitt efterlängtade körkort ryka all världens väg. Jag stramade upp mig och körde ”lugnt” och lagom sakta förbi, ingen brydde sig om mej, man hade fullt upp med trafiken från stan och utåt. Jag körde som i trans resten av vägen hem, in i garaget och igen med dörrarna. Ut på gatan och så oskyldig ut, men nix ingen polis syntes till.
Det var en riktig pärs. Men samtidigt lite mallig att jag tordes göra en sån chansning, och sen iväg till kompisarna för att berätta sensationen.
  Lambrettan var ett riktigt ”fortskaffningsmedel” och trampcykeln åkte in i garaget för en tid. Tanken rymde kanske 8-10 liter, med bensinpris på ca. 60 öre litern så tankade jag för 4-6 kronor per gång och med förbrukning på  0,4 lit/mil så blev det ca. 20 mil på en tank. Det var tider det !. Gänget var inte särskilt imponerade, men någon tyckte det var bra att åka med nån gång.
Däremot var tjejerna mer impade ( den var mer rumsrent än motorcykel)
Så det lyckades bli någon ”Spätta” där bak ibland. Jag tog mod till mig  och bjöd en tjej, som bodde ute på Råby, på en åktur en kväll. Vi var inte helt obekanta, då vi träffats på gatan och pratat rätt mycket sista tiden. Det blev en sväng genom stan och ut efter Skultunavägen och svängde in vid
Forsby eller Skultuna  Kyrka. Det blev lite kyligt mot kvällen och blev kall om händerna och frågade om hon fick stoppa händerna i mina fickor, och det var ju OK. Jag tänkte mig, jackfickan, men hon
körde in händerna i min byxfickor. Det blev ju spännande och svårt att koncentrera mig på körningen, så jag föreslog ett stopp vid ett gärde med höhäsjor.
 Nu var jag inte så bevandrad med flickor och visste inte riktigt hur jag uppträda, så efter ett kort snack sparka jag igång Lambetten och vi for hemåt.
Måhända denna händelse inträffade strax efter jag tagit körkort, vid Karlssons körskola på Västgötegatan. Jag fyller år i början av juli, så då gick hela juli och en bra bit av augusti åt för övningskörning, med uppkörning i slutet av augusti. Det gick snabbt på den tiden!. Tidpunkten för uppkörning vågade
man inte tala om för någon i gänget. Man kanske kunde missa, och dom tråkningarna ville man inte höra.
 När uppkörningen var godkänd och klar så åkta jag direkt för att leta rätt på kompisarna och delge nyheten. Dom fanns samlade vid ”Maddas” golfbana bakom Spantgatan. Mitt emot Sjöhagen. Så nonchalant som möjligt framfördes det enkla i att ta körkort. Så snart kortet hämtats ut blev det Lambretta för hela slanten.
   Det bästa med motorcykelsporten var dom ”nya” bekanta som kom genom Lennart Norén. Bengt Dahlberg var en mycket god och framgångsrik mc-åkare. Kommen från Strängnäs och på den tiden innehavare av Cykel- och Mc-verkstad i källaren vid Krummeluren i hörnet av Narvavägen och Hammarbyvägen. Det blev ett tillhåll för oss mc-intresserade, på gott och ont, för Bengt ville gärna
jobba ifred och inte att kunderna stördes.
Bengt  hade varit och var fortfarande tidvis fabriksförare för Monark, ihop med Ove Lundell Sala, Bengt ”Spicky” Svensson Strängnäs och Allan Eklund Örebro.
 Vid ett tillfälle hade Bengt besök av Monarks tävlingsledare Rolf Gülich, en gammal storförare från den grå forntiden. ( Denna gentleman var under 1998 med och uppvisningskörde i veteran-TT på Hedemora och Sviesta, ca 80-85 år).
Det som imponerade mest, var hans bil, en Mercedes 300SL med Måsvingedörrar som öppnades uppåt. Silverfärgad var den mer passande för Nurnburgring än här vid cykelverkstaden.
Lennart Norén berättade att denne Gülich hade en kvinnlig bekant i Enköping som skulle hälsas på, och han var inte borta mer än 30-35 minuter för hon var inte hemma. 15 minuter till Enköping gör man inte om!
Benkt Dahlberg var en riktig mekare och mc-byggare. Jag glömmer aldrig hans Sarolea-bygge. Belgisk Saroleamotor från 50-talet. (Sarolea var ett stort märke på crossidan under slutet av 40-talet), egentillverkad ram Aluminiumblanka skärmar och tank, för övrigt svartmålad. Jag fick stolt vara med och bidra med motorplåtar i aluminium. Jag jobbade på den tiden som plåtslagare på CVV- flygverkstad  och kunde ”komma över” en del plåtbitar.
Bengt åkte inte så mycket på sitt underverk, och det blev inte mer än några få tävlingar.
Ett annat härligt hembygge var baserat på en, 4-takt NSU-250 blockmotor, men för övrigt byggt av Bengt. Även den med svart ram och Alum-blank tank. En fröjd att se Benke hantera detta bygge på
både cross- och T-tävlingar och var det rätt ljud också. Den blev så pass lyckad att den togs över av Monark och byggdes i en fem-sex exemplar för Monarks fabriksstall. Som Monark blev den blå med Monarkemblem på tanken, även Bengt fick tillbaka sitt ex. i uppsnyggat skick. Den blev mycket framgångsrik på T-tävlingar (Enduro) i händerna på Ove Lundell och Allan Eklund.
Tänk om man kunde hitta resterna efter dessa underverk! (NSU-n  kom förmodligen från Lennart Ekblom till Bengt)
 K G ” Skytte-Kalle” Larsson var ännu en ”stjärna” som jag lärde känna, han var nått år äldre än mej och jag hade stor respekt för honom som cross-åkare och privatperson. Kalle var redan då ”på topp” med tävlande i SM-serien och utomlands.
Han åkte BSA Goldstar och mot slutet Matchless,  riktig höjdarmaskiner, och krut var det i  motorn. Kalle är ingen slägga när man ser honom, men på cross-cykeln var han en furie. Liten, ettrig, stark och uthållig, höll han sig framme i täten på dom
tävlingar jag fick se. Han hade tävlat för Sala MSK men gått över till Göta MS, Enköping
Och tävlade då ihop med Lennart Norén och Lasse Sjöqvist som hade kommit igång med Silverpilen.
Det var stil på Kalle och ordning på grejorna, åkte Ford Customline. Som mek  var Kurre Lundkvist utifrån Berga Badelunda. Kalle bytte upp/ner ? sig till Matchless på senare år, men det gick lika fort för det.
Kalle tävlade mycket ihop med Stig Holmberg, båda körde ju för Sala under några år. Men jag tror det var slutåkt för Skytte-Kalle1962. … Var kom namnet Skytte-Kalle ifrån?.. jo Kalles pappa var vaktmästare vid skjutbanan uppe på Haga.
Det var en höjdare att få åka med Kalle och hans fina tjej ,och blivande fru, på någon crosstävling.
Vid en  tävling i Kristinehamn ? fick jag och Janta åka med för att Kalle behövde kanske körhjälp på hemvägen från tävlingen. Jag klarade inte av att backa Forden med släp och på hemvägen var Janta och jag dom första som somnade och vaknade först vid infarten till Västerås, så det var nog ingen god hjälp.
  En annan resa att inte förglömma var när Kalle kom på idén att ta med ett gäng från Noréns garage
till Stockholm för att gå på teater. Det är en kille med annat än Mc i huvudet! Sagt och gjort vi for iväg med full bil och såg Crazy-revyn..tror jag. Största minnet är, när Kalle ville visa oss lantisar lite av stan och drog runt i innerstan. Vid ett rödlyse på Kungsgatan kom en , till synes gammal bil upp vid sidan, men det var en Hot road och hördes på ljudet. Kalle svarade direkt på inviten och varvade upp Forden inför grönlyset. När det slog om så bar det iväg, vi kullrade runt som potatissäckar i bak sätet. Hade polisen varit framme så hade det blivit tåget hem. Forden räckte inte till, vi såg dom rökande däcken försvinna framför oss.
  Det kom att bli lite andra äventyr också. Den STORA händelsen började på Hasse Noréns gård, Tomtebovägen 7 med Hasses pappa Herbert inblandad. Det var så att Herbert var slaktare och innehavare av en Volvo lastbil med sk. ”kobur” på flaket, för att frakta kor, hästar och grisar.
Det finns mycket att berätta om Herbert och Maja (Hasses mamma), men framför allt var dom mycket ”ungdomsvänliga” och i vars hem vi trivdes mycket bra.
Men nu till händelsen/resan. Det började några dagar före Midsommarafton med funderingar vad vi skulle hitta på i helgen. Det blev, som vanligt, inget bestämt så plötsligt var det dan före.
Vi stod på gården hos Hasse och ventilerade våra obefintliga planer, då Herbert eller var det Maja ? blandade sig i snacket. Någon slängde ur sig idéen att vi kanske kund låna slaktbilen för en turne, och här kommer det!!.. Herbert och Maja tyckte det var ett bra uppslag och ställde gärna upp med utlåning.
 Vi blev nog mycket överraskade för det var inte lätt att låna bil av Hebbe. Nåväl, planerna tog fart, Lennart och Gunnar hade redan klart för sig vart vi skulle åka. Det bestämdes, vi åker till brödernas gamla hemtrakter, Örbyhus och Österby Bruk i Uppland, där det förmodades vara dans på lövad loge.
Nu blev det fart med att göra iordning ”Husbilen”, skrubba och tvätta koburen invändigt samt skaffa fram lövruskor för dekoration och förtá en del av grislukten, det var ju Midsommar. Hebbe tog del av förberedelserna och fixade fram trädgårdsmöbler, det började se skapligt ut.
På midsommaraftonen samlades vi med snyggkläder, proviant, sovsäck och filtar. Pengar var viktigt för Volvon var rätt törstig, med sin 6-cyl bensinare. Koburen var utrustad med stor lucka bak, som fälldes upp och ned med hjälp av en vev, samt en lite sidolucka/gångdörr på vänstra långsidan framemot hytten. Enda ljuset som kom in var genom springor vid luckorna, men det räckte till.
Resesällskapet bestod av Hasse Norén, Lennart och Gunnar Norén, Lasse Sjöqvist och jag själv.
Jag tror det var bara jag och Lennart som hade körkort, men både Hasse och Lasse körde nog bättre, och vad gäller Gunnar så var inget omöjligt. Jag misstänker att Hebbe hade tankat innan vi for iväg omkr. middagstid, för annars hade reskassan varit slut innan vi kommit ur stan. Det kändes häftigt och givetvis annorlunda, två man i hytten och tre där bak när vi drog iväg mot Enköpingshållet.
På rakan vid Tillinge Kyrka blev Gunnar pissnödig, vi fick inte stopp på chauffören, men inga problem Gunnar sparkade upp sidoluckan och lät strålen gå rakt ut. Det var ju ingen som kunde se honom, men då råkade det sig, att en cyklist  just passerade som nog blev både överraskad och förbannad. Luckan satt ju på vänstersidan och det var vänstertrafik. Förresten, han ska vara glad att han inte fick luckan/dörren i skallen.
När vi passerade Enköpings Folkets Park svängde vi för att kolla läget, men för tidigt på dan och inget drag. Så vidare mot målet Österby Bruks Slott, där det brukade vara dans på Midsommarafton i någon av sidobyggnaderna. Det lät mycket bra . Lennart hade varit i kontakt med någon av sina gamla kompisar i Örbyhus och kollat läget.
När eftermiddagen började ta slut så kom vi fram till Österby Bruk, och det verkade vara rätt tid för folk började strömma till framför entrén. Klättrade ur, något stelbenta, och borstade av oss.
Men lukten satt nog kvar efter hela eftermiddagen i koburen. Lennart och Gunnar ledde gänget in på festplatsen, hälsade på en del bekanta. Vi hängde med och konstaterade att det verkade vara rätt ställe. Det var dans i en loge intill slottet. Efter en stund tog vi mod till oss och bjöd upp, hur det gick kommer jag inte ihåg. Men hade det ”tagit sig” hade jag nog kommit ihåg det. Vi klassades nog som riktiga bondgrabbar, med den manliga doften.. Någon sprit fanns inte med på den tiden, det gick att ha roligt i alla fall, men kanske lite svårare. Under kvällen kom det allt mer folk, också några av Lennarts gamla Mc-kompisar, Anders Stål, Sture Lundholm, ”Järnhandlarn” och några till som jag glömt namnet på.
Kvällen var trevlig och en riktig Midsommarafton, men när det var dags för slutet så visade det sig att både Lennart och Gunnar hade lovat några tjejer och grabbar på skjuts hem i vår rymliga bil.
Men ingen hade berättat vad vi åkte i, så det blev en rejäl överraskning.
När det var dags att ”lasta” så blev det genom sidoluckan. Vi hade en trästege för att klättra in på. Det observerades av ett äldre par, som tyckte det såg mycket trevligt ut, men avböjde att åka med. Så vi uppfattades nog inte som några bråkmakare i alla fall.
När alla var på plats drogs landgången in och luckan igen. Jag hamnade bak tillsammans med bekanta och obekanta. I hytten fanns , tror jag, Lennart och Gunnar med två tjejer. Var vi åkte kunde vi inte hålla koll på, men på väg att lämna av folk på olika håll. Efter en stund kom vi in på sämre väg efter att krängande svängt av från stora vägen, men sen blev det stopp. Stoppet varade bra länge så vi i buren började fundera vad som pågick.
Vi hörde fiskmåsars skrik och funderade var vi var. Vi kollade ut genom springorna, och vad sjutton nu! Det verkade vara en soptipp. Ut och kolla, men fönstren i hytten var immiga och dom ville inte öppna på en gång. Men sen förstod vi vad som var på gång, oavsett vad som pågick så protesterade vi ”där bak” som faktiskt började bli trötta. Det blev att backa tillbaka ut på vägen igen och dra vidare.
 Jag kom ihåg att en av grabbarna  klättrade upp på ett tvärstag som höll ihop koburens sidoväggar, ett rundjärnsstag. Där satt han som en uppflugen höna, med ryggen mot väggen och somnade. Som väntat rasade han ned, vid första inbromsning. Så småning om släppte vi av några av sällskapet.
Vi som var kvar fortsatte mot Furuvik utanför Gävle, hur långt det var kommer jag inte ihåg. Det var så, att vi hade lovat skjutsa hem två tjejer. Där bak försökte vi sova, för tjejerna satt där fram hos ??? I alla fall så kom dom hem ordentligt och bjöd på fika i köket, nu var klockan runt fem-taget och dags att återvända hem mot Örbyhus.
  På tillbakavägen började eländet, Volvon började hacka och hosta,…soppatorsk…just vackert utan reservdunk och okristlig tid att försöka hitta soppa.
  Vi försökte stoppa några någon bil med dåligt resultat. Efter att rullat ut för en backe blev det stopp, men som tur var vi många i bilen som kunde skjuta på uppför nästa backe. Så där höll vi på ett tag tills orken började tryta. Nu måste vi fixa soppa!!
Då fick vi se ett tält med en moppe lutad mot ett träd. Vi ruskade liv i den sovande tältaren och tiggde åt oss en sockerdricksflaska med två-taktsbensin.
När vi öppnade tanken (100 liters) så förstod vi att 1/3-dels liter skulle försvinna utan att nå förgasaren. Någon föreslog att vi häller direkt i förgasaren. Sagt och gjort, bort med luftrenaren och en man fick sitta på skärmen och hälla i så försiktigt som möjligt. Motorn gick igång och hackade sig upp för närmaste backe, men det räckte inte långt, och sen stod vi där igen. Det måste ha fixat sig på nått vis, hur, kommer jag inte ihåg, förmodligen var det någon som stannade och hjälpte oss. Vi tog oss fram till en mack utanför Gävle, men klockan var bara runt sex-taget och macken öppnade inte förrän en till två timmar senare. Det blev skönt att slumra in ett tag. Alla plånböcker plundrades när det var dags att tanka, Volvon var inte särskilt snål med bensinförbrukningen, men hade vi så att det skulle räcka ända hem till Västerås. Från bensinmacken bar det iväg hem till en av Örbyhus-grabbarna vars föräldrar ställde upp med frukost och sen erbjöd oss stanna och sova en stund, efter att vi fått tvättat av oss. Det kändes skönt att slå ihop ögonen en stund.
Framemot lunchtid var det dags att dra hemåt igen. Jag kommer inte ihåg att det var något speciellt med det. Det stora äventyret var över. Jag tyckte redan då att detta var något att berätta om när jag blev äldre, och nu är det gjort!! Men lukten satt nog i några dagar.
  Jag tog körkort 1956 och sen blev det Lambrettan ett tag, motorcykelsuget satt i. Det vore häftigt att skaffa en eget ”riktigt” åk. Med hjälp av Lennart kollade jag upp vad som kunde finnas att tillgå. Så småningom fick jag två att välja på, en Triumph Trophy hos Lennart Carlström. Enl. ”Carla” var det den cykeln han försökte ta sin sista ”Kåsa” på. Den var ju en given drömcykel, men det var något jag inte kommer ihåg, som stoppade den affären, förmodligen för dyr. Man var ju dumsnål, även på den tiden! Men nu vidare till nästa objekt. Stig Holmberg, som jag visste om, och hade sett tävla någon enstaka gång hade en Matchless  Competition , Eller som den officiella beteckningen var, G 80 CS. Visserligen sönderplockad och låg i olika lådor. Den verkade häftig och helt i klass med Carlas Trophy. En stor bula på bensintanken förstörde intrycket ända tills ”Stickan” förklarade att den var gjord av Bill Nilsson när han kört över Stickan under en av gångna säsongens tävlingar. Klart att det var något att kunna skryta med. Det här var förmodligen någon gång på vintern/våren 1957 och affär blev det. För 1750:- bytte rasket ägare, i befintligt skick som
Stickan nogsamt poängterade.
Hemkörningen skedde med hjälp av ”Hebbes” Volvo lastbil. Det kändes härligt att äntligen skulle jag kunna hänga med kompisarna ut på åkturer.
Stickan hade beställt en ny Matchless för 1957-års säsong som även den skulle vara vässad från fabrik.
Nu började en ny tid!…Jag hade fått lov av Br. Norén att hålla till i deras garage för att få ihop cykeln till åkdugligt skick, utan fundering på vad jag gett mig in på.
Det var nog ivrigt att komma igång och snart hade det mest kommit på plats. Lita komplicerat med det elektrisk förståss, men en mycket god hjälp hade jag av Berndt Envall som även tyckte att jag borde sänka kompressionen när jag ändå bara tänkt mig åka landsväg. Jag tillverkade en bricka av aluminium och placerade den under cylinderfoten . Berndt hjälpte till med ny tändinställning och lärde mig om ventiljustering. Det var jäkligt spännande när det var dags att sparka igång första gången, men utan problem hoppa den igång efter några kickar, och vilket härligt ljud sen!! Men det återstod en hel del
innan den var helt körduglig. Sen var det bara att ringa Länsstyrelsen för inregistrering. Den var typbesiktigad, och snart kom nummerskylten—U96—enkelt och kort, men inte riktigt bra enl. Gunnar, för om man gjort något fuffens så var det lätt att komma ihåg numret
   Den vintern och våren var speciell. Meckande i Noréns garage nästan varje kväll och ibland Lördag och Söndag Det var Lennart och jag som mekade, men Gunnar, Lasse och Janta var med och snackade. Det var en riktigt rolig tid, det kom många av stans MC-killar och hälsade på nästan varje kväll, så det blev mycket spilltid. Det störde inte mej så mycket, Men Lennart hade ju allvarligare tankar med sitt mekande, det gällde att få sin BSA Gold Star i bästa trim och jag tror han hade kvar Silverpilen också. Radion med Rockmusk stod på för jämnan till stor förtvivlan för familjen Hellström som hyrde ovanpå, som tur var, så var Hugo intresserad av motorer,
Dock inte när Lennart ville testa om cykeln gick igång, ganska sent en Lördagskväll.
Eftersom jag hade tillgång till morsans Mjölkaffär på Tomtebovägen så höll jag med fikabröd, men Coca-Colan fick vi skramla ihop till, kunde bli problem ibland, med många besökare. Så här efteråt får jag dåligt samvete vad gäller hyran, betalade jag för mig någon gång? Hoppas det i alla fall.
En som gärna tittade in för att snacka bort en stund, var ”Monkan”, en granne till Hasse.
Monkan var då i 50-årsåldern, ungkarl och rätt törstig, men elegant klädd, en riktig snittsare. Han var försäljare och höll mest till i Stockholm men kom hem för att hälsa på sin föräldrar på Tomtebovägen. Till saken hör att jag hade gått på svetskurs i gassvetsning och hade gjort en tärning i plåt, som en tennisboll. Med den tärningen brukade vi spela ibland, med tändstickor som insatts. När Monkan fick se det, så ville han vara med. Med Monkans inhopp så höjdes stämningen och insatsen till tioöringar. När Monkan var ”dragen” blev han helvild och Gunnar var heller in den som höll igen. Det blev gap och skrik och liknade Las Vegas. Jag tror att Hellströms ovanpå hade synnkter även på detta, med all rätt. Jag kan inte tro att det kunde gälla tio-öringar längre, insatsen var nog höj till enkronor. Någon Lördagkväll kunde det hända sig att när vi var i garaget så kom Lasse och Hasse in och morsade, på väg till Parken.(Rotan = Parkrotundan) Busshållplatsen var utanför 25-an.
Men vi lät oss inte påverkas utan gnodde vidare. (förmodligen hade vi heller inte råd med utsvävningar) Vi höll på även när dom kom tillbaka från Parken i halv två taget. Det blev en stunds snack, kanhända någon bilburen också visade sig när det lyste i garaget. Tja ,,så det kunde bli runt tre-fyra taget innan jag kom hem.
Jag kommer speciellt ihåg en kväll när Bersa Hellgren kom ner i garaget, stolt som en Tupp och visade upp en riktig ”skarping”. Fram på nattkröken dök han upp igen. Ändå kaxigare, Här får ni känna doften av en kvinna sa han och stök nära oss. Dom hade hånglat förståss! och ville göra oss avundsjuka. Bersa skötte sig bra, förstår jag, för det blev giftemål.
Att man kunde vara så enkelspårig. Och vad sjutton höll man på med ? Det kunde väl inte vara så svårt att få ihop en motorcykel.
En av Norénarnas första bil , var en engelsk  Morris Van 10, av sent 40-tal, högerstyrd och 17 tumshjul. Den var inte stor, men gjorde god tjänst. Den var så engelsk att man borde vara klädd i keps, modell ”Sixpence”. En modell dåtidens Engelska Trailåkare använde.
  I den här ”vevan” så var det dags för Lasse Sjöqvist att göra entre med sin nyköpta HVA Silverpil. Inhandlad hos Gideonsberg Cykel och Motor för runt 1850:- år 1957.
Lasse var redan från början inställd på tävlingskörning och satt genast igång med ombyggnad.
En avåkning gjorde att försäkringsbolaget fick hjälpa till med nya grejor.
Det fick bli T-tävlingar i början, men det var nog motocrossen som lockade mest.
Det blev Göta MS även för Lasse och det dröjde inte länge förrän han åkte i Lilla crosslaget med god framgång. Lasse hade god ordning och puts på grejorna.
1960 köpta Lasse en begagnad BSA Gold Star 500 och som han snyggade upp ordentligt.
Så småningom klev han in i Götas stora crosslag. Gold staren byttes ut efter att vevstaken brustit och rensat allt utom topplockskåpan ,i en crosstävling i Nyköping. 1962 blev det en Matchless, övertagen efter Skytte- Kalle. För att omkr. 1963 köpa en Hedlundare av Stig Eriksson i Södertälje.( Pris ca. 4700:-) Denna ”Hedlund 500” är historisk. Så här är dess historia; Köpt av Lennart Norén (1961 tror jag!)hos Nisse Hedlund, legendarisk motortrimmare och Mc-byggare. Tillverkad i 10 eller 11 exemplar, specialdesignade för utvalda (eller dom som han först) förare av god klass.( Pris ca. 10500:-)
1960 gjorde Husqvarna ett tappert försök med crossen i 500ccm-klassen genom att anställa Bill Nilsson och Rolf Tibblin som firmaförare. Det var Nisse Hedlund som byggde motorerna. Det blev fina framgångar, Bill blev Världs- och svensk mästare 1960, Tibban blev fyra i VM. Baserat på dessa framgångar byggde Nisse Hedlund ovanstående Replikor.  HVA / Hedlund Varje förare fick komma upp till Nisse för individuell inprovning. Det här var det värsta som gick att köpa vid den tiden och spänningen var stor när dom första kom igång. Lennart var duktig och det blev inte sämre med detta underverk. Resultaten kommer jag inte ihåg, men det går ju att hitta i resultattabeller.

                                     Del 2
Tyvärr krånglade Lennarts knä. Med sjukskrivningar och uppehåll i tävlingsverksamheten så fick han ge upp 1961-1962.
Hedlundaren såldes då till Stig Eriksson i Södertälje, en förare i klass med Lennart.
Och så småning om så kom den till Lasse Sjöqvist (1963)
Även Lasse tröttnade på crossåkandet. Hustru Kitty och åkeriet tog mycket tid, så det roliga var över. ( Omkr. 1967)
Hedlundaren stod i garaget ett tag tills, han över ett glas på Klippan, sålde cykeln vidare till ”Galento” Söderholm. Och där står den än, i samma skick som den lämnade Lasses garage. Min egen tävlingskarriär blev kort, mycket kort.
Efter att äntligen fått ihop min Matchless och kom ut på vägarna, hakade jag på dom nyfunna Mc-kompisarna. Vid ett par tillfällen var jag med och åkte i en grop intill vägen mellan Badelunda Kyrka och Anundshög. Där fanns med bla. Lasse Sjöqvist, Arne Eriksson, Galento Söderholm, Nisse Barklund, Arne ”Munken” Jonsson samt en hel del namn jag inte kommer ihåg.
Första gången var jag nog en riktig bromsklots och kände mig inte riktigt hemma i det här fortåkargänget. Men efter en tid var vi tillbaka på samma ställe och då gick det mycket bättre. Jag åkte till och med om någon, och tyckte att det här kunde nog vara något för mig i alla fall.
  Jag hade köpt en hjälm av Bengt Dahlberg, men hade inga skinnbyxor så jag åkte i en gammal blåoverall. Läderstövlarna var köpta från utskottslager hos flyget vid Viksäng. Stövlarna modifierades hos skomakare David Karlsson på Köpingsvägen (även kallad ”Bäcksudden”) På vintern blev det också en del åkande, bla. På sjön Freden, där vi var ett gäng som åkte i vassen.
Det var bara att köra in vassruggen och göra ett spår som vi sen följde som bana.
Även här tyckte jag att jag hängde med. Men på hemvägen på raka vägen var det lite spårigt och då slog jag på aschlet. Kommentarerna var inte nådiga.
  Gunnar Norén som inte hade någon ”spärr” föreslog att jag måste följa med till Pepperotsbanan i Enköping och träna cross ihop med Lennart och dom andra Götaförarna. Sagt och gjort, jag hängde med. Det här var nog innan jag monterat lyse och inregistrerat , och då hade jag inte kört något heller. Det blev en verklig debut.
Nåväl väl framme så var det bara att hänga på. Sparka igång och iväg, jag tragglade mig runt första varvet med vurpa på startrakan (hoppades att ingen såg mig). Efter att par-tre varv tyckte grabbarna att jag kunde öka takten. Jag hade lite svårt i uppförsbackarna, när jag gled bakåt på sadeln så hängde jag i styret , med följd att jag också vred på gasen så det skenade iväg synnerligen okontrollerat. Jag fick instruktioner av Gunnar att det var bara ”att stå på” Lennarts råd var mer nyanserade, han åkte före för att visa hur det skulle gå till. Nästa varv försökte jag  gasa mer, till följd att jag for som en raket ur ”Granatgropen” med ett snyggt hopp. Berndt Envall, med kamera blev imponerad och beslöt att ta en bild på ett snyggt hopp nästa varv, men nu hade jag lärt mig och tog det lugnare.
 Det blev en bild, den ende som jag har av mig på Matchlessen.
På baksidan av banan så går det uppför åsen, grusigt och spårigt, så det gällde att gasa på igen för att ta sig upp. Det var en förare som inte kom upp och stod mitt i backen, men honom for jag förbi utan någon som helst kontroll. Jag höll på att ramla/glida av cykeln av farten och än en gång höll jag fast i gashandtaget och drog på ordentligt. Med studs och sladdar om vartannat for jag upp i god fart. Med hjärtat i halsgropen tog jag mig till målet igen, flåsande och mör i kroppen.
Det var debuten, och tydligen hade min okontrollerade framfart väckt funderingar. Det kom fram ett par killar och funderade om jag skulle köra i Götas lag? Lite full i skratt men ändå lite stolt så drog vi hem till Västerås igen.
Det där var ju bara träning! Hur blev det med tävlandet då? Jo Gunnar med sina vansinniga idéer gav ig inte,  han tyckte att det var lika bra att sätta igång och tävla på en gång. Du behöver inte komma sist sa han, det är alltid någon jävel som bryter eller fastnar i skiten. Det är bara att kasta sig in i getingboet.
Han anmälde mig till Juniorheat i Heby eller om det var Salas Ytterkvarnbana, jag minns inte så noga. Du hinner gå med i klubben och lösa licens sa han påstridigt. Nu satt man i klistret. Jag kommer inte ihåg, men tror att det gick att lösa licens på, dagen, av klubben.
Jag hade inte ens riktiga handskar eller glasögon.
Jag såg framför mig hur jag kom att ligga på startrakan och sprattla efter att kommit sist iväg, utskrattad och förnedrad. Hur fasiken skulle det här gå??
Men så kom RÄDDNINGEN, tävlingen blev inställd!!!  Phuuuu…
Det var det närmaste jag kom i Mc-tävlandet.
  Gunnar Norén som ansåg sig veta bäst många gånger, tog så småningom konsekvensen av sitt handlande. Han hade alltid talat om för storebror hur det skulle gå till att köra motorcykel. Lennart var nog ganska trött på att höra tjatandet. Men vi andra tyckte han var rolig med sina idéer.
Nåväl han köpte  senare min Matchless och satt igång för att visa hur det skulle gå till.
Med den späda kroppen och brist på träning blev resultatet inte så värst.
Hans karriär på crossbanan ändade med en vurpa och blev påkörd med hjärnskakning som följd.
Det var på Salas bana och han fick stanna på lasarettet några dagar.
Han fick återgå till att kommentera åkandet, vid sidan om banan.
 En historia hur det kunde gå till ibland. Vi, Gunnar, Lennart, Hasse, Lasse, Jag, Bengt Dahlberg och kanske Skytte-Kalle satt, som vanligt hemma i Noréns hall och pratade om allt . Förmodligen var det efter någon tävling som inte hade gått så bra som önskats.
Snacket kom in på träning, eller rättare sagt, brist på träning.
Gunnar, den stridbare, höll låda och menade att skulle man hålla på att åka cross så måste det tränas ordentligt och sköta sin kropp. Riktat till Lennart förståss, menade han att det går inte att hålla på och mecka in i det sista och aldrig vara ute och röra på sig. Se på Bill Nilsson som tränar hårt året om, är bla. Distriktsmästare på skidor. Eller som Rolf Tibblin springer i grusgropsbackar
med sandsäck på ryggen. Det ser ni, att det blir  resultat också menar Gunnar. Skytte-Kalle var väl den ende som tränade regelbundet och vi kunde ju se resultatet också. Gunnar jagade upp sig och gormade på, menade att det måste bli ändring omgående om Lennart skulle hålla på med crossåkandet.
Det hela slutade med att alla for iväg för att rigga om till träningskläder. Återsamling om en kvart på Köpingsvägen. Alla drog iväg i gott tempo utefter Tomtebovägen och ut på Råbyvägen. Redan efter ca 500 meter tyckte en del av oss att tempot var i högsta laget så det började började lugna ned sig. Vägen vi tog var, förbi Garp-Råby, Vetterstorp, Bälbyvägen förbi nuvarande Venströmska skolan, Skerikesvägen fram till Pettersberg, Jakobsberg, Ormberget och hem till Köpingsvägen igen. Redan när vi kom ut på Bälbyvägen försvann Skytte-Kalle och någon till, förmodligen Bengt och
Lennart. Vi andra slet i förtvivlan över vårt dumma tilltag att lyssna på Gunnars idéer. Gunnar själv var inte en bit piggare än oss övriga, men menade att efter några sådana rundor skulle det gå lättare fortsättningsvis.
Efter den rundan hade vi alla träningsvärk i en vecka. Och skulle Lennart köra tävling  nästa helg undrar jag hur det gick?
Hur hade jag råd att köpa motorcykel? Det började med att jag och min kompis Tony Falk under en julhelg läste i en Stockholmstidning om resor till södern med buss. Det såg lockande ut att komma till Spanien i två veckor för runt 800-1000 kr, vi bestämde att detta skulle bli vårt mål till sommaren.
Slut på slarvandet med pengarna, det var inte så svårt då jag redan då var rätt snål. Enda nöjet som kostade pengar var en sväng i Rotan (Parkrotundan) på Lördagskvällar. Och då oftast tillsammans med Hasse och Janta.
När det började dra ihop sig framemot sommaren backade Tony ut från planerna och där stod jag med alla pengarna. Jag fortsatte i samma snåla stil fram till hösten och fick då ihop dom 1750:- som behövdes, utan att tulla på ordinarie sparande i lönsparandet på jobbet.
Nu börjar det köra ihop sig. Det är många minnen som smyger fram. Att berätta i kronologisk ordning blir svårt, men tar det som det kommer.
Vi har ett par resor att minnas om, först den med motorcykel som Lasse och jag gjorde.
Vi åkte först till Motala för att campa på Varamobaden. Packningen knöts/spändes fast på bakskärmen. På mitt tältfodral kan jag fortfarande se spåren efter oljestänk från kedjan.
Resan gick bra, men rätt jobbigt att sitta och skaka på crossdäcken och för övrigt skakig maskin. Vi tältade nära stranden och hade det mysigt. Var på dans ett par gånger och åkte runt i Motala på Kvällarna. Vi han också med en sväng på crossbanan på Dunteberget, brant som sjutton.
För att inte störa övriga campare när vi kom hem på kvällen valde jag att försöka stänga av motorn strax före vi kom fram och rulla sista biten. Men en kväll sket det sig, jag fick inte i friläget utan när jag släppte kopplingen så låg en växel i. Då vet ju alla hur det kan bli,.. och det blev det.. En riktig bang, som förmodligen väckte hela området.
Efter några dagar fortsatte vi till Västervik och en campingplats vid havet. Det var lite småmulet när vi kom och vi hittade efter en stunds letande en skaplig plats för tältet, tyckte vi då. Men mot kvällen så satt regnet igång ordentligt. När vi låg i tältet och läste Expressen märkte vi att tidningen blev allt blötare av fukten. När vi vände oss märktes att det var vatten under tältet, för golvet gungade. Vi hade tältat i en svacka dit vattnet sökte sig.
Det var väl därför platsen var ledig.
Det var inte mycket att välja på, ner med tältet och flytta upp på parkeringsplatsen.
Men här var det hårt i backen för tältpinnarna, och hårt för oss när det vart dags att sova.
Nästa anhalt blev Trosa. Inga särskilda minnen därifrån annat än att en Stockholmkille tyckte att min ”Competa” var häftig. Och jag som har aldrig tyckt om Stockholmare, men det här var en hyvens kille.
Så här efteråt tycker jag att det var ingen höjdare att skaka omkring på en hoj med crossdäck.
Händer och armar domnade bort efter en dags körning.
Det måste vara mysigt att glida omkring på en modern japanare med fyra cylindrar och utan vibrationer. Men allra helst skulle jag vilja ha en HD sportster.
Det verkar vara så att det måste vara minst två Mc-intresserade för att det skulle bli tävla av. Det visade sig vara olika gäng i stan som kom igång med tävlande.
Det dominerande gänget var med Curt Öberg, SE”Galento”Söderholm, Arne ” Ersa” Eriksson, Nisse Barklund, Leif Lindström och Bertil Andersson, samt senare tillskott Anders ”Spirre” Berglind och Björn Porsvald
Med hemvist kring Kristiansborgsallen. Galento var den som redan var etablerad i tävlings-
samanhang och dom övriga ”på gång”.
I mitt gäng på Hammarby så betraktade vi dom som erfarna, och så upp till deras kunnande. Sen fanns Hasse Danielsson som i mina ögon var en ensamvarg. Han var ägare till Gideonsbergs Cykel och Motor. Han hade varit framgångsrik vad jag kunde se i resultatlistor men var nu på väg att sluta.
Samma med Lennart ”Malajen” Larsson som körde cross för Norbergs MC (tillsammans med Lennart Ekblom) Malajen var en duktig mek och trimmare, men tillhörde inte något gäng. Han slutade nog omkr. –59-60. Lennart Ekblom tillhörde Hammarbygänget och hade tävlat i många år för bla. Gamla Hammarby MK, Sala , Norbergs MC, SMK Stockholm och avslutade i nya Hammarby MK.
I samma veva som jag fick min Matchless blev jag kompis med Lennart och vi kom att hålla ihop i många år.
  Stig Holmberg betraktade vi som parhäst med Skytte-Kalle, dom tävlade för Sala på den tiden.
Både Stickan och Skytte-Kalle tävlade och utomlands och var dom stora stjärnorna.
Stickan slutade även han omkr. –59-60.Men ”kom igen” senare.
I gänget på stadsdelen Hammarby fanns tävlande som Lennart o Gunnar Norén, Lasse Sjöqvist, Benke Dahlberg, Lennart Ekblom.
När så Hammarby MK återstartades så poppade det upp fler grupper som, det berömda
Munkgatsgänget med Arne, Åke, Tore Jonsson, Ingvar Sporrong. Samt Tompa Berglund, Raimon Pettersson, Roffe Widell och senare Seth Kvist, Samt en som hette Jonny..?
Mitt i stan hade vi Bernt Hellgren och hans kompis som åkte Blue Arrow, jag kommer inte ihåg namnet. Roffe Lager vet jag inte riktigt var han höll hemma, men det var någon kompis som var med i början.
Thune Eriksson från Irsta och Leif Nikus nånstans från Haga och gjorde några inhopp i crosslaget. Nils Håkan Lindberg, Nils-Göran Heden och Stig-Olov Broman från Emausgatan . Klintamaffian. Hasse och Lars-Ola Karlsson med Sigfrid Olausson ?från Irsta. Rune Mossberg och Martin Pettersson från Tillberga
Bosse ”Slamsan” alt. ”KöttKalle” Karlsson Gulsporregatan, Anders Flodberg Skälby.
Och förmodligen inspirerade Bengt Engbom till kommande stordåd
Lasse och Anders Reidemar bodde på Väster men var för ung för att hinna in i Hammarbygänget Bertil och Lennart Andersson från Falkvägen. Bertil var kompis och hjälpreda till Bengt Dahlberg i några år. Samt ett par som jag inte har så stort minne av, Roger Eriksson och Sture Östlund ? Tommy Säfström kom senare med stora framgångar tillsammans med  Bengt Engbom. Nu kan det inte fattas så många. Men det är klart att efter den här perioden kom det till allt fler tävlingsåkare, men då började min kontakter ebba ut. En som vi inte får eller kan glömma var Ove ”Moppe” Björklund. Maicoåkare i HMK,s första Crosslag.
Jag minns Moppe min första tid i Västerås 1953-55, när han for fram i stan på en Triumph 500 cc. Klädd i en keps, typ ”Arbekov". Jag tror han jobbade på en bilverkstad för han såg alltid ut som han legat under en bil för jämnan. Jag vet inte hur gammal han var då, men kanske jämnårig med mig eller ett år yngre. Men han fick nog MC-körkort vid 16-årsålder.
 En resa som går till historien. Denna gången tillsammans med Hasse, och Lasse och i Hasses föräldrars bil. en Wolseley 4/44. En modell släkt med MG, typisk engelsk med skinnklädsel och träpanel (äkta).
Hur vi lyckats övertala Hebbe, Hasses pappa kommer jag inte ihåg. Men det var laddat för en veckas tur söderut.
Inför färden så hjälpte Maja, Hasses mamma oss med packningen. Det stuvades ordentligt i kofferten och halva baksätet.
 Det här var i Juli 1958, och då jag gjorde lumpen på F1 i Västerås.
Det måste ha varit så att det var bara jag som hade körkort, men det var Hasse som körde mest och bäst.
Vi drog söderut mot Motala och Varamobaden, men när vi passerade Kumla eller Hallsberg så kom vi på att det kanske behövdes ett besök på Bolaget för inköp av något starkt, det var ju semester. Ingen av oss hade åldern inne för att lagligen köpa ut. Det blev jag, som var längst, som fick försöka.
Och det gick bra. Nu var det så att det där med sprit inte var så vanligt, men Hasse var mest intresserad och Lasse och jag hängde på.
Jag minns att när vi var i Motala och hade fått upp tältet, dukat fram lite mat och slagit oss till ro, så var det dags att smaka på.
Det var dans på ett ställe strax intill och vi räknade med att göra succé förståss.
Lasse och jag var bekant med Varamobaden sedan förra årets Mc-resa och tyckte det var ett trevligt ställe som måste ”göras”.
Vi tog oss några ”järn” och blev strax lite högljuda (ovanan kanske ?) Det var ju en familje-camping och vi satt utanför tältet vid medfört bord. Menyn var nog från Noréns Chark och smakade gott. Hasse var ivrig att få slut på flaskan, han sa stup i ett;..drick ur nu, så vi får slå i mer.. När det goda var slut så bar det iväg till dansstället, intill genomfartsvägen genom Varamobaden.
Det gick rätt så bra, det ovanliga och oväntade inträffade att jag blev uppbjuden på ”damernas”. Jag kommer ihåg att alla trodde vi kom från Dalarna, p.g.a. dialekten.
Sedan vidare mot halmstad för vi hade hört talas om ”Östra stranden” som ett hålligångställe. Det där med att packa är rätt så svårt kom vi underfund med. Inte f.n fick vi ihop det som det var när vi åkte hemifrån.
Hur vi än stuvade blev det fullt i både bagaget och baksätet, så vi fick sitta alla
tre i framsätet. Det var tuffa killar i solglasögon.
Utefter Nissastigen började det regna så smått. Något ljushuvud tyckte det började bli mörkt och det var bäst att slå på lyset, ända tills någon kom på att kunde börja med att ta av solglasögonen! När vi kommer till Halmstad så blåste det av helsike. Vi stötte på några Västeråsare som tältade på samma ställe.
På kvällen hittade vi ett dansställe/ungdomsgård för besökande turister. Och som var ”så där” När vi kom hem på natten höll tältet att ge sig iväg p.g.a. blåsten. Redan nästa dag for vi vidare mot ”någon ort i Bohuslän”
Någon hade sagt att det var mer hålligång där uppe. Jag vet inte hur det kom sig, men det blev Uddevalla. På vägen dit så fick Wolseley,n visa vad den gick för. Hasse körde och Lasse minns det bäst, att det var en DKW 3.6 som stack upp och försökte matcha oss. Det gick undan ett tag, men så måste vi ge oss så småningom. Wolseleyn,s motor började ”låta” och ingen förstod vad som var på gång, det knackade betänkligt. Det lät som en stötstång knackade mot topplockskåpan. Vi stannade ett par gånger och kollade,
men ingen av oss fattade vad som hänt (eller vågade gissa). På ett ställe gick en gubbe och klippte gräs och vi frågade om han kunde lyssna och ge oss råd.
Gubben sa att det var förmodligen lagerhaveri och att vi inte kunde köra mer. Men vad i helsike, så kunde det inte bli utan vidare, även om vi kört lite hårt. Vi körde vidare mot Uddevalla, det var inte mer än 1-2 mil kvar. men det knackade rätt bra under den biten.
  Framme i Uddevalla hittade vi en campingplats, Skeppsvik, vid infarten från Göteborg.
Förmodligen var det slut på dagen så det fick vänta tills nästa dag att leta på en verkstad som kunde hjälpa oss. En lite verkstad på landsbygden norr om stan var den ende som var öppen och kunde hjälpa oss med vårt Engelska fullblod. Vi anade vad som väntade, och mycket riktigt, det var lagerhaveri.
Det var bakre ramlagret som glappade och måste bytas. Verkstaden rev motorn och beställde nya grejor, men det tog naturligtvis sin tid att fixa, så det blev att lämna verkstaden och ta bussen tillbaka. Något pris kunde vi inte få, och det var med bävan vi funderade vad detta kommer att kosta. Hasse ringde hem och meddelade eländet. Herbert måste skicka pengar, för vår egna räckte bara till uppehället. Hasse kunde inte heller stanna kvar tills bilen blev klar, han måste hem och jobba. Så vi fick skramla ihop tågpengarna. Resten av veckan fick vi stanna på campingplatsen, och det var inte så dumt, solen tittade fram ibland så vi kunde bada. En och annan promenad in till centrum för b.l.a. köpa regnrock. Vädret var inte bättre förr! Vi träffade en Västeråsare som var halvbekant. Brorsa till Anders Törnkvist (som jobbar på Arvers) Den här killen jobbade i Uddevalla och åkt BSA B33 och hade varit till Noréns garage nån gång.
 En uppgift som jag totalt glömt, men Lasse säger sig minnas, var att Skytte-Kalle och Irene träffade på oss på campingplatsen. Enligt Kalle har han ett foto från detta.
Men nu till den stora händelsen.
En Fredagskväll i sextaget satt jag på badbryggan och studerade båtlivet. Framför mig pågick en bogsering av ett lastfartyg. Plötsligt hände något, bogserbåten började luta betänkligt. Det var bogsertrossen som kommit fel och inte heller gick att lossa. Bogseraren vickade på sida efter ett par minuter och ur hoppade några personer, efter att först slängt i frälsarkrans, och sen kom en portfölj. Av båten syntes bara en bit av fören och sjönk strax.
Några småbåtar plockade upp besättningen och det verkade som alla räddades.
Det hade gått en stund från det började tills jag kom mig för att ropa på Lasse och andra.
Det blev en stor grupp som bevittnade förlisningen. Bogseraren var ny sen juni och låg nu på 27 meters djup.
På senare tid har jag ordnat fram tidningsurklipp från dagen efter, 18 juli 1958.
Wolseley,n  blev fixad och hämtad med pengar sända hemifrån. Dags för Lasse och mej att styra mot Västerås igen. Ett tråkigt slut vår semester. På hemvägen stannade vi på ett av Sveriges få Motell och sov över på gallonklädd brits.
Hebbe och Maja var säkert inte glada över extrautgiften, men sa inga hårda ord till oss.
Tyvärr hade jag heller inga pengar att bidra med. Men något måste jag ha lämnat i alla fall även om jag inte kommer ihåg det. Anledningen till lagerhaveriet kunde vara brist på olja.
  Hedemora TT var Sveriges storhet vad gäller motorcykeltävlingar.
Jag har varit med på två resor till Hedemora.
  Första resan gjordes per cykel tillsammans med Janne ”Janta” Åhlund och måste ha varit 1954-55 ?  Janta hade släktingar i Vikmanshyttan och han hade ordnat övernattning om vi kom och hälsade på. Det var bara ca. en mil till Hedemora så det passade bra. Sagt och gjort, en lördag efter jobbet (Vi jobbade båda på CVV och slutade samtidigt och hade sällskap  till jobbet varje dag) startade
vi omkr. 14.00. Dan före hade vi packat och gjort klart.
Vi hade våra tio-växlade med packhållare. Vädret var bra och vi drog iväg i gott tempo.
Men vi hade nog lite för bråttom, jag han eller ville inte äta före starten. Vi kom inte längre än till Sätra-Brunn förrän jag började bli matt i kroppen, resultatet av utebliven mat och dåligt med drickandet.
I Sätra-Brunn fanns ett kaffe` som vi stannade hos och försåg oss med skinksmörgås och mjölk, samt tömde varenda sockerkopp, för socker kunde vara bra som reservproviant.
Sen var det inga problem i fortsättningen. Det var trevligt att cykla mot Hedemora, för det verkade som alla bilister var på väg till samma mål. Alla vinkade och var trevliga, och orken räckte till hela vägen.
Vi kom fram på kvällskvisten efter ca. 8 mils tur. När vi passerade Hedemora så åkte vi på en del av TT-banan, från Stadsberget till Västerby.
Vi såg spåren efter veckans träningsåk, men på krönet fattades ca. 5-8 meter av spåren, dom hade tydligen hoppat en bit.
  Värdfamiljen bjöd på mat i trädgården. Dom hade besök av en grannfamilj som i sin tur hade besök av en Västeråsgrabb. Hemma i Västerås kallade vi honom för ”Tok-Björn” Han var något förståndshandikappad och gillade att åka med stadsbussarna om dagarna. Man såg honom ofta sitt framme vid chauffören. Han hörde oss tala om cykelåkning och MC-tävling. Han frågade oss om vi var med och tävlade. Och vi svarade förståss, ja. Han ville då se våra motorcyklar, så vi visade honom våra trampcyklar. Till saken hör att han såg illa och hade tjocka glasögon, och pratade med pipig röst.
Han tittade närsynt på våra cyklar och frågade var motorn satt, vi pekade på vevpartiet och menade att där satt motorn, en 500 cc.
Han blev givetvis förbryllad och förvirrad och tyckte att det var konstigt och gick därifrån. Vi tyckte vi var roliga och skrattade gott. Men efteråt tyckte vi att vi var taskiga och ångrar tilltaget än idag.
  På söndagsmorgon bar det iväg till TT-tävlingen och fick se det man hör talas om många gånger, och även hört på radioutsändningar. Vi fick bra plats vid Matsbokurvan där vi b.l.a. fick se en 250-åkare köra omkull och tumla runt, men kom upp på vingliga ben. Ray Amm, Reg Armstrong och Geoff Duke var namn jag minns.
På hemvägen från Hedemora på Måndagen åkte vi över Sala, för jag skulle stanna där hos släktingar i Norrbäck. På kvällen var in till Sala en sväng, väl tillbaka igen hitta jag inte nyckeln till ytterdörren så vi fick sova på höskullen ovanför lagårn. Det stora eländet var att jag tjänat ihop en 50-lapp på att gallra betor i Norrbäck men tappade pengen på resan hem till Västerås. Janne fick åka resterande väg hem själv.
  Den tredje resan till Hedemora gjordes tillsammans med Skytte-Kalle, hans fästmö Irene, Kalles mek, Kurt Lundkvist och Lasse och jag. Det var Kalle som höll med bil. Vi tältade på ”innerplan” intill en bondgård som Kalle kände till. Kalle och Irene i ett tält, Kurre, Lasse och jag i det andra.
Det jag kommer ihåg av denna resa var att så fort vi gick från vår tältplats till festplatsen så försvann Kurre på jakt efter tjejer och starka drycker. Så honom såg vi inte förrän det var dags att sova fram på småtimmarna. Mitt i natten vid tältet kommer det en överförfriskad på en gammal cykel med en pappskylt med nummer på. Han lekte förmodligen TT-åkare, men körde rätt in i en harv och hamnade själv bland järnpinnarna. Hade nog mer än huvudvärk dagen efter.
  Själva tävlingen kommer jag inte ihåg så mycket av, men det var väl Varg-Olle, Geoff Duke, Ken Kavanagh, Ray Amm, Bob McIntyre, Reg Armstrong och grabbarna, och förmodligen ”Furtan” Andersson.
  Jag måste jag berätta om en mycket rolig tid, perioden jag var mekaniker åt Lennart Ekblom. Lennart och Jag träffades efter det att jag köpt min Matchless. Lennart tävlade på en lika cykel som min så han trodde nog att jag förstod mig på det mekaniska. Men som mek var det mest att torka skit. Hjälpa till att lasta cykel och vara sällskap.
Här började en rolig tid. Lennart har en förmåga att få kontakt med folk och speciellt med tjejer. Det spelade ingen roll hur bråttom det var eller var  befann oss, nog skulle vi stanna och prata om det dök upp någon tjej.
 Lennart hade inget eget släp att frakta cykeln på. Så det var ett ständigt problem att ordna frakten när det var dags för tävling. Han försökte gärna hänga på någon annan som kunde ha plats.
Vanlig rutin var att på Lördagskvällen, kolla om cykeln gick, och göra rent den genom att sparka igång och varva upp så den torra leran skakade av i en hög. Sen iväg att fixa transporten. En som fick ”släppa till” var Erik Linden byggarn. Han hade ett gammalt MC-släp sen sin tid som crossåkare på 50-talet. Han körde byggmaterial på släpet under dagtid och kunde stå på nån arbetsplats i stan
En lördag kunde följande utspelas sig. Lennart ringde Eriks hem omkr. kl. 19.30. Frun meddelade att Erik var borta på fest. Vi fick numret och ringde vidare dit där han var. En något förvånad och när han fick höra ärendet, något irriterad Erik svarade att släpet stod fullastad på ett bygge.
Vi fick leta oss fram till platsen, lasta av grejorna, koppla på släpet och drog iväg. Men nu stämde inte kontaktkopplingen med Lennarts bil ( VW –52 eller var det –56,an?)
Men nu var klockan framåt tiotaget på kvällen och ingen mack öppen. Telefonsamtal till Bengt Dahlberg för be om hjälp eller fixa grejor. Men Benke hade inte tid, vilket Lennart tyckte var taskigt. Så småning om fick vi lyse på en sida i alla fall.
  Hem och lasta, för det skulle bli tidig start i morgon. Lennart skulle hämta mig kl. 06.00.
Nu var klockan framemot midnatt. Lennart var in till Siri, tålmodigt väntande hustru, och förklarade att han bara skulle till en mack och tanka cykeln. Förmodligen fanns det en nattöppen mack i stan.
 Men först ner på stan, det fanns en korvkiosk och tidningskiosk på Storagatan vid Stadsparken. Där stod Bengt Dahlberg med ett par tjejer plus några andra bekanta. Skötsam som jag var, så tyckte jag att det var dags för hemfärd. Det skulle ju bli tidigt imorgon. Lennart tyckte vi skulle ta hand om tjejerna först, men efter påtryckning skjutsade han hem mig med en jäkla fart, för han skulle tillbaka innan Benke med tjejerna försvann. Men kl 06.00 kom han punktligt och hämtade mig och med glatt humör drog vi vidare mot crossbanan nånstans! I den stilen var det nästan varje tävlingshelg. Men hustru Siri funderade i veckan efter, hur vi kunde hålla på och greja med cykel och släp ända till kl. 03.00????
  När jag träffade Lennart tävlade han för Norbergs MC. Jag var med på några hemmatävlingar i Norberg. Lennart var populär i ortens cross-kretsar. Vid ett tillfälle när vi var på väg hem efter en tävling tog vi upp ett par liftande tjejer strax utanför Norberg. Lennart frågade ut dom om vilka crossåkare dom tyckte bäst om. Svaret var givetvis Norbergs. Och nästa fråga var, vilka var bäst i Norbergs MC? Till saken hör att dom kände inte igen Lennart, förstod vi. Tjejerna tryckte bäst om Ekblom, som hade åkt bäst.
Men nu över till det jag verkligen tänkte skriva om.
Några minnen om hur det gick till när Hammarby Motorklubb bildades, numera Västerås MK. Samt några minnen däromkring. Det blev en lång inledning. Men minnena börjar rasa över mig och ju mer jag skriver ju mer
kommer fram ur huvudet. Och allt behöver inte vara rätt eller helt sant. Man blandar gärna
ihop saker och tider. Tankarna med att komma igång med en egen motorcykelklubb växte fram successivt när Västeråskillarna samlades och pratade tävlingsverksamhet.
Alla som tävlade var just då hänvisade till grannstäderna, utom SMK-gänget Galento o Co.
I mitt gäng talades det om att gå med i SMK, men ingen hade så goda tankar om den klubben. Varför? Vet jag ej. Själv hade jag inga egna kontakter utan lyssnade till andra.
På våren 1959 tog det hela lite mer fart. Gunnar Norén som var påstridig i sina idéer tyckte
det var skit att inget hände. Efter ett sedvanligt ”möte” på Köpingsvägen 25 åkte vi ut till
Snetomta i Skerike för att kolla hur det var i det hus som Knuttarna fått av kommunen.
Kommungubbarna tyckte nämligen att vi kund blanda oss med gatans knuttar.
Det var ingen höjdare tyckte vi, ett jävla busliv. Men knuttarna hade säkert roligt.
Fullt klart att detta inte var något för stans tävlingsåkare. Lennart Norén tog tag i saken och skrev en insändare i Länstidningen….Bra…! Den finns sparad i klubbens arkiv.
I samma veva fick vi kontakt med en VLT-reporter( sign. El Err) som lovade att skriva
en artikel vid tillfälle.
Denne reporter villa ha lite bilder till reportaget och föreslog att någon kunde komma ut
till dåvarande crossbana ( sedan något år nedlagd) på Garp-Råby.
Vid nuvarande Råbykorset på Råby. Det blev  kvällen den 4 juni. Efter att ”Djungeltrumman” fungerat några dagar före så samlades ”Tre Lennarts” Norén på BSA Gold Star, Ekblom på Matchless, och Malajen Larsson på Velocette, för en mindre uppvisning. Det blev ett bra resultat, bra artikel och fin bild.
Det kom även med några fans och närmaste anhöriga. Reportern överöstes med argument
som underlag för påtryckning till kommunfolket.
För mig personligen finns den dagen för alltid inringad i min kalender.
Jag bjöd ut min kommande fru Birgitta, för första gången, att titta på min kompisar.
Sommaren och hösten gick åt att försöka samla underlag för att få igång någon verksamhet.
SMK hörde talas om ryktena och lovade få igång sin verksamhet på ett bättre sätt.
”Galento”-gänget höll sig till SMK än så länge. Men övriga höll på oss och menade att dom
kunde tänka sig att byta klubb, om vi kom igång med cross-lag.
Det kom också signaler på att det var ungdomar på gång som ville börja tävla.
Det var första kontakten med ”Munkgatsgänget”
Vi kontaktade Lennart Dollgard, som var en av ledarna i gamla Hammarby MK, och frågade om råd. Han var villig att hjälpa oss igång men tyckte att vi skulle försöka samarbeta med SMK först. När sommaren var över och som vanligt satt hemma i Norens hall så var hela gänget överens, det var lika bra att ”löpa linan ut” och fixa ett möte av något slag. Sagt och gjort.
Vi kontaktade Lennart Dollgard igen och fick honom att ställa upp som mötesordförande.
Resten kan ni läsa i VMK,s 25-års jubileumsprogram
  Av någon anledning var jag inte med vid första ”interimsmötet” 15 Okt. 1959…40 år sen… Men när första riktiga mötet kom till stånd var jag på plats. Den 12 Nov. 1959
Jag kände att jag ville vara med och göra något och höll mig framme när det var dags att välja styrelse.
På den tiden jobbade jag tillsammans med Ragnar ”Ranka” Andersson, brorsa till Bertil.
Ranka hade varit ordförande i den avsomnade Stockcarklubben Tigrarna. Efter övertalning så hade vi en bra ordförandekandidat.
Vår ”starke man” Lennart Dollgard hade ju varit med på gamla HMK-tiden och visste vad som krävdes. På hans jobb, Andelsslakteriet, fanns det två alerta killar som Lennart rekommenderade, Birger Lundh och Olle Strand som blev kassör resp. sekreterare. Dom hade inga direkta förankringar i MC-sporten, men föll snart in i gänget.
”Vi” lyckades få tag i en del folk som inte tillhörde Köpingsvägsgänget, det gjorde att det blev mer spridning i sällskapet. Men visst var det en hel del ”tvångsrekrytering”.
Ansökan till SVEMO blev en tidig fråga. Kubblokal var också ett problem. Gamla HMK.s lokal på Tenngatan disponerades av SMK, där fanns bl.a. HMK.s klubbemblem som vi lade beslag på, så mycket annat fanns inte kvar från gamla tider.
Vi var ett par gånger där med månadsmöte, men kom sen att hyra in oss på bl.a. Mariaberget. Bilåkarna var inte många, men alla som ville vara med i klubben hälsades välkomna. Vi skulle ha både MC och Bil på programmet. Det var t.ex. Lennart Dollgard, Sven Erik ”Pullan” Jansson, ”Ranka” Andersson och Jan Peter ”Jappe” Lövstrand som lutade åt bilhållet. Träningsplats för motorcykelåkandet var sen tidigare grusgropen, granne till Flodbergs i Skälby. Vår första träningstävling var redan 27 Dec 1959. Vi höll till i den gropen i ett par år, och vi såg nya blivande stjärnor födas.
Åke Jonsson, Roffe Lager, Ove”Moppe”Björklund matchade Galento, Ersa, Benke Dahlberg. Jag hade blivit lagledare, och en stolt sådan. Jag tyckte vår grabbar åkte mycket bra, och Bengt var ett bra riktmärke.
En kväll dyker det upp en kille i militärkläder åkande på en standard Matchless eller var det AJS?
Körde runt banan i grusgropen med en jäkla fart, och jagade ”tävlingsåkarna”.
Det var ”Munken” Arne Jonsson första framträdande.  Skytte-Kalle var där just då, han sa
att - det där var en kille som kunde åka motorcykel-.
Det fick vi bekräftat senare, när han kom igång med tävlandet.
En annan historia i ”Gropen” var efter Mc-åkandet en kväll så provade vi med lite bilåkning runt delar av banan. Det var bla. Nisse ”Viven” Vivesson och jag. Det blev ett jagande runt denna gropiga bana med resultat att Vive klämde sin Volvo Pv 444 mot en stubbe så sparklådan trycktes in. Själv så tyckte jag att min WW lutade med fronten mot backen likt en Italienskt racer. Då kom jag på att jag hade sandsäcken kvar fram i bagaget sen i vintras, för halkans skull. Men när den togs bort så hjälpte det inte, bilen lutade fortfarande.
Det visad sig att framfjädringen hade gett sig och måste bytas. Det kostar pengar att leka rallyåkare.
Det var roligt att vara Lagledare för det nya och pigga gäng. Det började bra för T-åkarna.
Grabbar som Tompa Berglund, Seth Kvist, Roffe Lager, Galento, Ersa, Moppe Björklund och givetvis Bengt Dahlberg var genast med i leken och med bra resultat.
Jag tror att vår första 1:a var Seth Kvist i klass Junior B, i Skeviksrundan i Nacka.
Sven-Erik ”Galento” Söderholm och Bengt Dahlberg var Seniorer. Och inte nog med det, dom var med i toppen också.
Arne ”Ersa” Eriksson var A-junior på den tiden, men var med och slogs om totalsegern i flera tävlingar. Vår första tävling var T-tävlingen  ”Hammarbypokalen”, Mars 1960, som ärvde från gamla HMK. Pokalen hade nog inte varit någon stor tävling. Men årligen återkommande tillsammans med SMK,s Arostrofen. Pokalen på Våren och Trofen på sommaren.
Det var ju lättast att arrangera en T-tävling då vi ännu inte hittat någon crossbana.
Startplatsen blev Tortunagården, varför? kommer jag inte ihåg. Men Lennart Ekblom var aktiv i frågan. Han var barnfödd i Tortuna och hittade bra samt kände många markägare.
Den lockade endast 35 startande, det var lite magert även för den tiden. Året var 1960.
Men som första tävling så var det en stor händelse. Det fanns ju stort kunnande om hur man ville ha det, men mindre om hur vi skulle åstadkomma det.
Ni som har varit med ett tag kan ju tycka att en 35- manstävling är en skitsak som en man klarar av. Vi har ju sett hur ”Sventan” och co fixar träningstävlingar för Enduro med ca 100 startande med i stort sett bara ett par funktionärer.
Banläggningen var inte ute i särskilt god tid. Sista sträckan trampades upp på kvällen före tävlingsdagen. Vi var väl en 6-7 man i spåret, och som var rejält svettiga efteråt.
Tävlingen avlöpte väl, och utan krångel. Det var en härlig debut.
Nästa Hammarby-Pokal blev av 1962, då vi fått avslag, sista minuten, från Länsstyrelsen 1961.
Även då var anmälningarna få.
Jag minns två händelser, bla. När Tage Magnusson från Nacka, (senare Generalsekreterare i Svemo) ställde till ett jäkla liv när han inte vågade åka utför backen i en grusgrop, strax bortom Tortunagården. Han menade att det var farligt, och kunde inte förstå att denna del fick vara kvar. Vi hade en Svemo-kontrollant ( ? ) som i alla fall inte höll med honom. Om Tage bröt tävlingen eller om han fick åka på sidan om backen, kommer jag inte ihåg.
Däremot tyckte våra hemmaåkare och B-Juniorer att det var mycket dåligt gjort, för ingen av ”junior-paltarna” hade nånsin tvekat.
Den andra händelsen var mera av lokal art. Vår egen Rolf Widell, ur ”Munkgatsgänget” hade kommit igång som tävlingsåkare. Han var en ivrig åkare och nervös, lindrigt sagt, och gav sig f-n på att vinna.
Vid ett tillfälle under tävlingen kom han farande ut från, tidigare nämnd grusgrop, på en liten grusväg upp mot Tortunavägen. När han når fram till Tortunavägen så var det ordentligt skyltat till höger, samtidigt som det stod folk, som bildade en ”ränna” i högersväng. Det hindrade inte ”ivriga Roffe” att tränga sig förbi och svänga vänster, trots viftande och skrikande publik, helt kontaktbar i sin iver.
Han drog iväg mot Tortunahållet med full gas. Vi funderade om han fått stora knäppen eller var ”nödig” och måste på ”muggen” vid starten. Medan vi skrattade om det hela så kom Roffe tillbaka i ”hundra knyck” och så ut som en Road racing-åkare, for förbi oss i fortsättning på banan. Jag fick aldrig någon förklaring. Och hur det såg ut i resultatlistan, minns jag inte.
Hammarby MK började bli ett namn i startlistor och resultatlistorna. Som tävlingsledare kände jag mig stolt och försökte ”ta hand” om dom färska åkarna. Men dom etablerade, som Arne Eriksson, Galento, Dahlberg och några fler, klarade sig bäst utan min inblandning.
På den tiden så var det lagledaren som sände iväg anmälningarna till tävlingar. För T- / Endurotävlingar var det bara att få iväg listan, som kunde vara på 10-15 åkare varje tävling.
På crossen var det svårare att få med åkare utöver serietävlingar. Det var konkurrens mellan klubbarna. Men vi skulle i alla fall ha med en åkare i 175 juniorheatet, reserven i crosslaget.
Det var också så att tog vi in fler förare från en klubb, fick även vi med fler från oss. Men då vi ännu inte hade någon egen tävling var det svårt. Vi var hänvisade till grannklubbarnas goda vilja.
Ledarna i Göta MS i Enköping var vi personligt bekanta med, genom bla. Lennart, Gunnar, Kalle och Lasse. Så där gick det lättare att få in några. Hammaren och Arboga var också tillmötesgående.
Men vår oerfarenhet lyste igenom också. Ty vid vår egen, och första crosstävling så hade vi inte fått några anmälnigar från SMK Arboga. Vid en intervju av VLT så skrev dom  att Arboga hade missat anmälningen. Då ringde Schlegel, ordf. i SMK Arboga och tyckte att det var för jäkligt att vi sagt på detta viset. Det hade varit justare att ringt och frågat efter anmälningen. För nu var Arbogas förare arga på sin lagledare att han missat anmälningen.
Och visst hade dom rätt. Där lärde vi oss något.
Innan vi går vidare i HMK historien måsta jag få berätta om en ”riktig profil” i gänget.
Gunnar Norén Var en ganska späd varelse, men stor i korken. Full av idéer, infall och vansinnigheter. Men rolig att umgås med.
Gunnar jagade sin brorsa Lennart med ”god ideer”, för att få fart på crossåkandet. Han var inte särskilt teknisk och tyckte att alla andra som höll på att ”meka” cykel inte heller var så särskilt duktiga. Han brukade säga att såg någon något som verkade bra, så härmade man efter direkt. Om jag stoppar en slang in genom förgasarskyddet, utan någon funktion, så nästa tävling skulle säkert flera förare ha detsamma, utan att veta om det skulle bli bättre.
Jag skall jäklar anamma prova och lura dom dumma jäklarna, sa Gunnar vid mer än en gång. Gunnar brukade gå banan runt för att visa Lennart var bästa spåret var, när han kom farande. Han härjade vilt och manade på Lennart, och ”Gud nåde” om inte Lennart följde hans råd. Det var inte bara Lennart som fick smaka på hans råd, utan han härjade och jagade på alla i klubben och alla han kände.
Det här med starter hade alltid varit ett problem. Det hade provats med olika system. När vi började vara på cross så gick starten till så att, man fick stå med vänsterhanden på hjälmen och hålla motorn igång med höger gashandtag. När starten gick så gällde det att kvickt få ned handen och i med växeln o sen iväg.
Gunnar hade många ideer om lösning på problemet, man måste ju kunna ”fuska” på något vis. Att flytta över ett extra kopplingshandtag på höger sida, ihop med gashandtaget ventilerades men kom inte ”till skott”.
Han var inte nöjd med att se att det var någon förare som hade någon lösning, han hade sett att någon stod och ”ryckte” vid startlinjen. Det måste vara någon typ av fotkoppling, jäklar också sa Gunnar, det måste vi ta reda på.
Gunnar fick en idol i Stickan Holmberg som visade sig ha en ”mellanlösning”, ett mopedkopplingshantag med spärr, som gjorde att han kunde ha växeln ilagd och bara slå till spärren och sen bara ”gasa”. Någon tiondel kunde det bli och det räckte ibland, att bli först in i startböjen. Smart sa Gunnar, en kille med rätta idéerna.
En av dom mest radikala idéerna var att använd en kulspruta som startgrind, då var det ingen som vågade ”tjyva”. Men sa någon, om det blev eldavbrott och lossnade igen efter några skott, när kopplat hunnit iväg, så var det inte så lyckat.
När det internationella tävlandet började var Gunnars lycka gjord. Nu kunde han ”blomma ut” Han klarade Engelskan bra och snacka kunde han. Han hängde på Lennart i första hand, men senare fick alla andra utlandsåkare ”hjälp”. Bla. Så drabbades Åke Jonsson några gånger. Gunnar gillade att ta sig några bärs och ibland lite starkare varor. Så det kunde bli lite si och så med ordningen, och ibland blev det dom andra som fick ta hand om honom i stället för tvärt om.
Eftersom Noréns bodde efter Köpingsvägen och som då var stora genomfarten var det naturligt att många crossåkare på väg till eller från någon tävling stannade till för att kolla läget. Här fick vi direktinformation hur det gått på tävlingar, eller vart någon var på väg.
Sant eller ej…..en historia om Gunnar. Någon , kanske en tävlingsåkare passerade 25-an och stannade till. Gunnar var hemma och fri, vad som hände vet jag ej. Men när Gunnars mamma eller om det var Lennart kom hem senare under dagen, låg det en lapp på diskbänken, där det stod skrivet….”Har åkt till Kuwait, du kan diska färdigt”. Sån var käre Gunnar!
Gunnar hade en riktig kompis i sin farbror Gunnar, ”Onkel” kallad. Lill-Gunnar var i många stycken en kopia av Stor-Gunnar. Inga onödiga bekymmer tyngde dom….allt fixade sig. Vid ett tillfälle kom Lill-Gunnar tillsammans med ”Onkel” in på Kaffe Gyllene Ringen.
Det bar sig inte bättre att Gunnar snubblade på en lös mattkant. Han vänder sig om till ”Onkel” och säger-”Ta och räkna på det här”-. Han menade att ”Onkel” skulle räkna ut ett pris för att lägga in en ny matta. Dom sysslade nämligen med alla sorts affärer.
Dom gjorde affärer med bla. klädgalgar och diskbänkar och mycket annat.
Gunnar hade snackat så mycket om hur cross skulle köras, så en dag bestämda han sig för att även handgripligen visa hur det skulle gå till. Han hade nog varit med och kört någon T-tävling / Enduro på Lennarts cykel, så han var inte helt främmande på sadeln.
Han köpte min Matchless som stått still en tid efter bilköp (WW-55). ”Makalösen” såg stor ut när lilla Gunnar kom på, men det hindrade inte honom att också gasa stort. Det blev många vurpor och blåmärken. Gunnar var inte särskilt vältränad och orkade inte att helt heat. Han provade också att vara ”burslav” åt någon sidvagnsåkare, det borde passa honom bättre.
Gunnars Mc-karriär slutade med att han vurpade och slog i huvudet efter att cykeln skenat rätt igenom ett depåstaket. Han hade länge sviter efter detta. Och var han lite ”tokig” före, så blev det inte bättre efter denna händelse.
Gunnar var en äventyrare som bla. ”var på sjön” ett tag. Tillsammans med ”Moppe” Björklund tog dom hyra på en båt vid namn ”Silver Gate” som gick på USA mm.
I modern tid har jag fått läsa breven som Gunnar sände hem till bror Lennart. Han berättade om livet ombord och vad han jobbade med. Just dom breven handlade om en resa från Kotka i Finland via Panama och några sydamerikanska hamnar, amerikanska västkusten och till Vancouver i Canada.
Så småningom blev det längre resor, och till slut hamnade han i Australien och blev kvar i många år. Vad han sysslade med där är osäkert, det gick många rykten om krokodiljägare, proffs-tottospelare mm. Han kom hem på besök ett par gånger. Sista gången var när HMK/VMK firade 25 år på Lagårn i Skultuna.
Då klädd i något för stor kavaj och tärd av hårt liv var han rörd av att träffa gamla kompisar. Han blev tillsammans med Lennart och mig firad som startare av HMK.
Nått år senare och tillbaka i Australien fick vi beskedet att han avlidit. Hjärtfel ändade han äventyrliga liv. Här får jag dåligt samvete, jag kunde ha ställt upp och hjälp till eller på något sätt tagit hand om Gunnar. Han hade nog behövt känna det gamla kompisskapet. Men så blev det inte. Gunnar var en härlig profil som vi aldrig glömmer.
1957 blev det bensinkris och förbud för bil och Mc körning på söndagar. Anledningen var stridigheter vid Suezkanalen i Egypten och tankbåtarna fick åka runt Afrika på sin resa från oljekällorna vid Kuwait och SaudArabien. England hade haft överheten över kanalen sen kriget, men nu ville Egypten ta över själva.
Detta är inledningen till en mycket kort och annorlunda period i mitt och hela gängets liv.
Vi startade en orkester!!!!!!  Vadå??  Jo det började med att det var tråkigt att inte kunna åka bil, även om det bara var Lennart och Gunnar som hade bil.
 En söndag när vi satt i Noréns hall och tittade på den tomma och igensnöade Köpingsvägen så poppade idén upp. Gunnar satt igång och tränade på sina trummor ( han spelade i läroverkets orkester, ihop med Torulf Swege och Lasse Färnlöf  m.f.l.) Lennart kunde spela trumpet hjälpligt. Till saken hör att Noréns hade en bror, Lasse som var musiker i Stockholm. Han hade lämnat kvar en trombon i garderoben. Hasse provade och fick, till allas överraskning, ljud i hornet.
Nu var det en trio, men det behövdes ett komp. Jag nämnde att min jobbarkompis ”Fredrik” hade en ståbas, så under allas påtryckning vandrade jag iväg till Spantgatan och fick låna basen. Men vi var just då fem man. Och det var Lasse som behövde fundera en stund, även om vi alla visste att det stod ett piano hemma hos honom. Det slutade med att plötsligt var Lasse bandets pianist.
Övningarna bestod i att försöka lära oss spela hemma i Noréns vardagsrum på andra våningen. Trummor, trumpet och bas med Hasses tappra försök att få ljud i trombonen.
Jag kunde knäppa på basen efter gehör. Takten var ibland rätt men tonerna långt därifrån.
Noréns hyresgäst i bottenvåningen, den hårt prövade Fam. Hellström led svårt. Deras lägenhet fungerade som resonanslåda till min bas, så snacka om dunka-dunka.
Detta, plus ljudet från provstartena efter sena mekarkvällar måste ha gett Fam. Hellström idéer om att flytta många gånger. Men både pappa Hugo och sönerna Janne och Bosse var intresserade av Mc-åkandet.
Hasse anmälde sig till trombonekurs hos Lee-Roy Östberg, stjärna i ”No Brothers” Hur långt han kom minns jag ej. Och Lasse kom så långt att han fick sina föräldrar att bekosta stämning av pianot, men något spelande hörde vi aldrig.
Gunnar var ju nästan proffs i våra ögon. Han umgicks med dom övriga i Läroverkets Jazzband. Vi var och lyssnade på Gunnar när det var ”skutt” i aulan. Han spelade hellre än bra. Men ryktet gick musikkretsarna. Vid ett tillfälle när jag/vi var på Stadsparkens ungdomsgård för att lyssna till sådana ”ess” som Egil Johansen, Georg Reidel, Bjarne Nerem m.f.l. Då kommer det fram en kompis till Gunnar och säger; Du Sture, som lirar bas, vad säger du om Georg Reidel? Han lirar väl rätt bra va?   Tja! Vad skulle jag säga? Det var bara att hålla med.
Det var ju Sveriges bästa musiker som jag skulle uttala mig om.
Jag blev lite orolig över dessa rykten, jag kunde inte ju inte spela alls.
Det hela löste sig självt, bensinstoppet hävdes och det blev fritt för bilåkande och Lennart kunde ägna sig åt Mc-åkande igen.
Därmed självdog orkestertankarna. Jag lämnade tillbaka basen och fick skäll för att basen hade spruckit i lådan. Lasses piano kunde vi fortsättningsvis spela ”Gubben Noa” på.
Lasse Norén tog tillbaka sin trombon. Men att visst musikintresse kvarstod. Vi lyssnade på dåtidens ”popp” tillsammans. Hasse hade köpt skivor med b.l.a. Jay and Kay, dubbeltrombonisterna och Earl Bostics Flamingo. Det var grejer det!!!!
Och, framför allt fam Hellström mådde nog bra mycket bättre!

                                                            Den som minns är Sture Andersson.